Jag älskar dig!

2008-12-06 [15:49] 

Jag hör hans steg i trappan. Hunden börjar trampa runt fötterna. Hon vet vad som väntar. HAN!
 

Dörren öppnas och han stiger in i lägenheten. Så fort han kommer in så slutar världen existera, det är som om jag slutar andas. Idag så vet jag att jag har varit olydig. Maten är inte ens påbörjat, så det är självförvållat.

 

Första slaget träffar min högra skuldra, jag spänner mig för att inte skrika högt. För det är det han vill. Han måttar in slag på slag och skriker att jag är ”en hora, duger ingenting till, att jag ska vara glad att han står ut med mig”. Jag räknar tyst för mig själv till hundra, medan han har sin lilla ”lek”. När jag kommer till nittiofem, så rusar han ut ur lägenheten, och jag tillåter tårarna att komma.

 

Som så många gånger förr vill jag bara lämna honom. Gå ut ur just den där dörren framför mig, och aldrig komma tillbaka. Men jag vet att det inte går. Han behöver mig. Och trots allt så älskar jag honom.

 

Under tiden jag har krupit upp mot väggen och stillat min gråt, så kommer han tillbaka, faller ner på knä, gråter, karmar mig, säger förlåt och att han älskar mig, och det är därför han gör mig illa, för att jag ska lära mig. Jag nickar och som så många gånger förr förlåter jag honom och kryper in i hans famn. Även fast jag vet att det kommer vara samma sak imorgon.

 

Men det är en sak ni kanske inte förstår, men det är att jag verkligen älskar honom.